life in kiev

det har varit jobbigt att säga hejdå till alla. har haft så jävla roligt de här veckorna jag har varit hemma. har innerst inne vetat att jag kommer återvända men har ändå mentalt föreberett mig för att stanna. jag älskar min tillvaro på åland när det kommer till vänner och familj och känner jag mig som världens mest lyckligt lottade. men samtidigt vet jag att jag måste åka tillbaka. efter örebro bestämde jag mig för att bara göra vad jag känner för, så länge det är genomförbart. och ukraina har nu dragit mig tillbaka en femte gång. vet inte varför jag alltid återvänder, det är någonting jag inte kan sätta fingret på. men ukraina har på ett eller annat sätt varit en del av mitt liv i 7 år nu. ändå slänger jag mig minst sagt in i ett äventyr. jag känner inte många, är långt ifrån att ens lite förstå mig på det här underliga landet och lika långt ifrån att helt kunna kommunicera och göra allt jag vill på grund av språket.